Les yeux sans visage (De bestialiska) från 1960 är regisserad av Georges Franju och skriven av Pierre Boileau och Thomas Narcejac.
Varför försvinner unga flickor om nätterna i en liten fransk by vid utkanten av Paris?
De bestialiska (Som den fick heta i Sverige) är baserad på en roman av Jean Redon och skulle kunna kallas för plastikkirurgins egen Frankenstein historia.
I den franska byn där denna morbida historia utspelar sig tror alla att den unga och en gång vackra Christiane är död. Hon skulle ha dött i en bilolycka orsakad av hennes pappa Docteur Génessier.
Den stora hemligheten är att Christiane överlevde olyckan, men inte hennes ansikte. Hon sitter nu på sitt rum undangömd från världen. Hennes skuldtyngde pappa, en briljant och omnämnd läkare, har dedicerat hela sin profession åt att försöka återställa sin dotters en gång så vackra anlete.
Regissören George Franju inledde sin karriär med dokumentären Le Sang des bête som blev en av de första filmer att kategoriseras som "ultra-realism". Le Sang des bête (Djurens blod) spelade Franju in på ett slakteri och är en dokumentation av vad som försiggår på just ett slakteri. Jag vet att den brukar visas på filmvetenskapslektioner och givetvis är det många som lämnar rummet. Det är dock tydligt i denna dokumentär att Franju hade en fascination för det makabra. Tydligast är det i en av de inledande bilderna där en stor vit häst leds in av en slaktare och ställs i en av slakteriets portar. Hästen är så vit dennes exponering läcker ut i den gråa omgivningen och får hästen att skina. Slaktaren, med den obligatoriska franska baskern uppe på hjässa, tar helt oberörd livet av hästen. Hästen släpas sedan in i slakteriets mörker bakom en rökridå av hästens egna osande blod i vinterkylan. Även om Franjus intention var att väcka empati för de stackars djuren så kunde han inte låta bli att utnyttja de bevittnade otäckheterna för filmens stilism. Franju fungerade förmodligen likt konstnären Francis Bacon som förklarade att "Hos slaktaren kan konstnären inte låta bli att tänka på den vackra färgen som kött har". Det här var nu inte filmen jag skulle prata om. Men det jag skulle komma till var att Franju skapat sig lite av ett rykte med den här lilla filmen. Så när det var dags att spela in Les yeux sans visage dök det givetvis upp förvarningar.
"Inget vanhelgande p.g.a den spanska marknaden. Inget naket p.g.a den italienska marknaden. Inget blod p.g.a den franska marknaden och inga marterade djur p.g.a den engelska marknaden" - och det var meningen att jag skulle göra en skräckfilm!" - G. Franju
Det blev en film tillslut. Franju fick hitta andra metoder nu när han inte fick syssla med vanhelgande eller marterande av djur. Begränsningarna satte Franju på prov och det var helt klart en udda liten skräckis han fick ihop. En film som säkert pendlar mellan det vackra och det makabra. Det kanske underlättade att han hade ett gediget underlag att jobba med. Manuset skrevs av två fransoser som förtjänat sin berömelse med filmer som Vertigo och Les Diaboliques.
Jag avslutar detta inlägg med en scen ur filmen Judex från 1963, en film som aldrig riktigt föll mig i smaken. Judex är Franjus omarbetning av Louis Feuillades stumfilm från 1916 (som fick en och annan uppföljare). Judex (fr.1916) har fått stå som grund för några av våra seriehjältar, bl.a. Batman. Förmodligen hade Bob Kane, skaparen av Batman serien, en förkärlek till europeiska stumfilmskaraktärer. Gissa vem Conrad Veidts titelroll i The man who laughs inspirerade till. Jag avslutar detta inlägg med den Max Ernst inspirerade maskeraden från Judex (fr.1963) inledning, precis som utlovat. So long!
DVD: De bestialiska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar