Petulia: The Uncommon movie

Petulia är regisserad av Richard Lester och fotograferad av Nicolas Roge. Roeg har själv haft en anmärkningsvärd karriär som regissör men vi kommer tillbaks till det lite senare.

Petulia självutnämner sig som “the uncommon movie” i en av sina trailers, Och enligt mig med all rätt. Petulia är minst sagt en okonventionell film. Så varför glömdes Petulia bort? En av anledningar kan vara att Petulia skulle visas på den filmfestival i Cannes som aldrig blev av p.g.a Majrevolten. 

Länk i dubbel bemärkelse.

Richard Lester gjorde två filmer med The Beatles och självfallet kom dessa att utmärka hans filmkarriär. Men de tramsigt charmiga Beatles-filmerna är nästan raka motsatsen till vad Petulia är. Petulia innehåller en betydligt allvarligare historia. Den är inte särskilt komplicerad men eftersom filmen lägger sig som ett puzzel så tar det lite tid innan saker klarnar. När jag säger puzzel så menar jag att Petulias historia är upphackade och omkastad. Det kan bero på att Richard Lester ville understryka varje moments enskilda värde. För varje scenerio i denna film är någonting så unikt och märkvärdigt att de nästan förmår sig att stå på egna ben, tillskillnad från den traditionella linjära berättartekniken som kan ge fattiga scener existensberättigande för sitt bidragande till helheten. Den egentliga anledning till filmens struktur tror jag har att göra med Nicolas Roegs inflytande. Roeg lät gärna sina filmer ha ett okronologiskt narrativ och tyckte att “I vilken ordning saker och ting sker har ingen relevans eftersom ödet alltid är detsamma”.  Roeg blev ofta hyllad för sitt innovativa sätt att juxtaposera bilder, framförallt för denna scen ur Don’t look now:

Nicolas Roeg jobbade ofta med artister men slapp bli förknippad med dem på samma sätt som Lester blev med Beatles. Det beror förmodligen på att Roeg jobbade med artister som skådespelare snarare än varumärken. Roeg jobbade bl.a. med: 

Mick Jagger                                                      

David Bowie  

Art Garfunkel 

Garfunkel bektraktar jag snarare som skådespelare än musiker efter att jag såg honom i den fantastiska Carnal Knowledge. Det var allt för denna gång. Nästa gång kan det bli musikal eller dokumentär jag har inte riktigt bestämt mig. So long!