American Boy: A profile of Steven Prince

Killen som säljer pistoler åt De Niro’s Travis Bickel heter Steven Prince och var en nära vän till regissören Martin Scorsese. 1978, strax efter sin dokumentation av The Band's sista spelning som fick namnet The Last waltz, gjorde Scrosese ett porträtt av sin vän Steven Prince.



Filmen går egentligen enbart ut på att Steven Prince sitter i ett vardagsrum och berättar anekdoter från sitt liv i en timme. Förutom att Steven har otroligt spännande historier att berätta så har han den där säregna förmågan att få folk att bara hålla käften och lyssna.
Prince återberättar händelser som: När han slapp militärtjänstgöring p.g.a sin sexuella läggning. När han var roadie åt Neil Diamond och gick på tjack. När han träffade en silverryggs gorilla med stråhatt och shorts på en hemmafest. Vissa av historierna är så fantastiska att de har dramatiserats i andra filmer. En historia avslöjar en mycket ökänd scens sanna ursprung. Denna:



Richard Linklater lät Steven Prince återberätta en av historierna i sin första rotoscoping-animerade film Waking Life.

Filmkritikern Hans Wiklund har en blogg där han listat sina favoritfilmer. På första plats hamnade filmen Goodfellas (Resten av listan var ganska förutsägbar den med). Jämt talas det om Goodfellas (Ja det är en bra film). Men varför talas det inte oftare om Scorsese’s långfilmsdebut Who’s that knocking at my door? som är ett så unikt och (ovanligt) personligt verk av Scorsese.  Så jag hänvisar till bloggens syfte och slår ett slag för saken genom att skriva kort om Who’s that knocking at my door?.
Den handlar om en ung grabb (Harvey Keitel) som lever ett inskränkt liv i New York där han förvirrat springer runt och leker gangster med sina tuffa kompisar. Så en kväll träffar han en jämnårig tjej på tågstationen. Nervöst inleder han ett samtal med henne. Han pratar om John Wayne och hon om franska modemagasin. Efter den kvällen inleder de en romans. Men när det kommer fram att flickan för ett tag sedan blivit våldtagen av sin förra pojkvän vet inte Keitel’s grabb hur han ska hantera detta, han som trodde att det här var en tjej han kunde gifta sig med. Han kommer fram till att de kan fortsätta träffas om hon ber om ursäkt. Filmen handlar till stor del om Scrosese's katolska religion och de absurda krav den ställer på “renhet” hos kvinnor och hur den manifisterar sig i mäns dåliga samvete och aggressiva utlopp.
Scorsese som från början inte skulle bli regissör utan präst kände antagligen att det fanns en del saker att ta itu med innan han knäppte på någon vit krage. Filmen är ett av de starkaste dramer Scrosese gjort men tyvärr så har den hamnat i skuggan av hans mycket ballare maffia "pang-pang" filmer.
Filmen innehåller en scen som spelas upp i mitt huvud varje gång jag hör ordet "grabbigt".
Jag bifogar den här nere.



Jag avslutar detta inlägg med en liten anekdot:
När Scorsese hade gjort klart Who’s that knocking at my door? fick en av hans stora idoler John Cassavetes chansen att se filmen. Cassavetes gratulerade Scorsese: “You’ve made one the greatest american films I’ve ever seen”. Efter det kunde han självsäkert åka till Kalifornien och spela in filmen Boxcar Bertha åt den notoriska independent producenten Roger Corman. Den filmen blev jävligt kass och på sitt återvändande till New York träffade han Cassavetes som välkomnade honom med orden: “Marty! It’s so nice to see you again and congratulations you’ve just spent a year of your life making shit”.
So long!

DVD: Who's that knocking at my door?

SE HELA AMERICAN BOY: A PROFILE OF STEVEN PRINCE HÄR NERE.

Petulia: The Uncommon movie

Petulia är regisserad av Richard Lester och fotograferad av Nicolas Roge. Roeg har själv haft en anmärkningsvärd karriär som regissör men vi kommer tillbaks till det lite senare.

Petulia självutnämner sig som “the uncommon movie” i en av sina trailers, Och enligt mig med all rätt. Petulia är minst sagt en okonventionell film. Så varför glömdes Petulia bort? En av anledningar kan vara att Petulia skulle visas på den filmfestival i Cannes som aldrig blev av p.g.a Majrevolten. 

Länk i dubbel bemärkelse.

Richard Lester gjorde två filmer med The Beatles och självfallet kom dessa att utmärka hans filmkarriär. Men de tramsigt charmiga Beatles-filmerna är nästan raka motsatsen till vad Petulia är. Petulia innehåller en betydligt allvarligare historia. Den är inte särskilt komplicerad men eftersom filmen lägger sig som ett puzzel så tar det lite tid innan saker klarnar. När jag säger puzzel så menar jag att Petulias historia är upphackade och omkastad. Det kan bero på att Richard Lester ville understryka varje moments enskilda värde. För varje scenerio i denna film är någonting så unikt och märkvärdigt att de nästan förmår sig att stå på egna ben, tillskillnad från den traditionella linjära berättartekniken som kan ge fattiga scener existensberättigande för sitt bidragande till helheten. Den egentliga anledning till filmens struktur tror jag har att göra med Nicolas Roegs inflytande. Roeg lät gärna sina filmer ha ett okronologiskt narrativ och tyckte att “I vilken ordning saker och ting sker har ingen relevans eftersom ödet alltid är detsamma”.  Roeg blev ofta hyllad för sitt innovativa sätt att juxtaposera bilder, framförallt för denna scen ur Don’t look now:

Nicolas Roeg jobbade ofta med artister men slapp bli förknippad med dem på samma sätt som Lester blev med Beatles. Det beror förmodligen på att Roeg jobbade med artister som skådespelare snarare än varumärken. Roeg jobbade bl.a. med: 

Mick Jagger                                                      

David Bowie  

Art Garfunkel 

Garfunkel bektraktar jag snarare som skådespelare än musiker efter att jag såg honom i den fantastiska Carnal Knowledge. Det var allt för denna gång. Nästa gång kan det bli musikal eller dokumentär jag har inte riktigt bestämt mig. So long!

Blodtörstig fransman får klara sig utan ketchup: Les Yeux Sans Visage

Les yeux sans visage (De bestialiska) från 1960 är regisserad av Georges Franju och skriven av Pierre Boileau och Thomas Narcejac.

Varför försvinner unga flickor om nätterna i en liten fransk by vid utkanten av Paris?

De bestialiska (Som den fick heta i Sverige) är baserad på en roman av Jean Redon och skulle kunna kallas för plastikkirurgins egen Frankenstein historia.
I den franska byn där denna morbida historia utspelar sig tror alla att den unga och en gång vackra Christiane är död. Hon skulle ha dött i en bilolycka orsakad av hennes pappa Docteur Génessier.
Den stora hemligheten är att Christiane överlevde olyckan, men inte hennes ansikte. Hon sitter nu på sitt rum undangömd från världen. Hennes skuldtyngde pappa, en briljant och omnämnd läkare, har dedicerat hela sin profession åt att försöka återställa sin dotters en gång så vackra anlete. 

Regissören George Franju inledde sin karriär med dokumentären Le Sang des bête som blev en av de första filmer att kategoriseras som "ultra-realism". Le Sang des bête (Djurens blod) spelade Franju in på ett slakteri och är en dokumentation av vad som försiggår på just ett slakteri. Jag vet att den brukar visas på filmvetenskapslektioner och givetvis är det många som lämnar rummet. Det är dock tydligt i denna dokumentär att Franju hade en fascination för det makabra. Tydligast är det i en av de inledande bilderna där en stor vit häst leds in av en slaktare och ställs i en av slakteriets portar. Hästen är så vit dennes exponering läcker ut i den gråa omgivningen och får hästen att skina. Slaktaren, med den obligatoriska franska baskern uppe på hjässa, tar helt oberörd livet av hästen. Hästen släpas sedan in i slakteriets mörker bakom en rökridå av hästens egna osande blod i vinterkylan. Även om Franjus intention var att väcka empati för de stackars djuren så kunde han inte låta bli att utnyttja de bevittnade otäckheterna för filmens stilism. Franju fungerade förmodligen likt konstnären Francis Bacon som  förklarade att "Hos slaktaren kan konstnären inte låta bli att tänka på den vackra färgen som kött har". Det här var nu inte filmen jag skulle prata om. Men det jag skulle komma till var att Franju skapat sig lite av ett rykte med den här lilla filmen. Så när det var dags att spela in Les yeux sans visage dök det givetvis upp förvarningar.

"Inget vanhelgande p.g.a den spanska marknaden. Inget naket p.g.a den italienska marknaden. Inget blod p.g.a den franska marknaden och inga marterade djur p.g.a den engelska marknaden" - och det var meningen att jag skulle göra en skräckfilm!"  - G. Franju

Det blev en film tillslut. Franju fick hitta andra metoder nu när han inte fick syssla med vanhelgande eller marterande av djur. Begränsningarna satte Franju på prov och det var helt klart en udda liten skräckis han fick ihop. En film som säkert pendlar mellan det vackra och det makabra.  Det kanske underlättade att han hade ett gediget underlag att jobba med. Manuset skrevs av två fransoser som förtjänat sin berömelse med filmer som Vertigo och Les Diaboliques.

Jag avslutar detta inlägg med en scen ur filmen Judex från 1963, en film som aldrig riktigt föll mig i smaken. Judex är Franjus omarbetning av Louis Feuillades stumfilm från 1916 (som fick en och annan uppföljare). Judex (fr.1916) har fått stå som grund för några av våra seriehjältar, bl.a. Batman. Förmodligen hade Bob Kane, skaparen av Batman serien, en förkärlek till europeiska stumfilmskaraktärer. Gissa vem Conrad Veidts titelroll i The man who laughs inspirerade till. Jag avslutar detta inlägg med den Max Ernst inspirerade maskeraden från Judex (fr.1963) inledning, precis som utlovat. So long!



DVD: De bestialiska

Sorcerer

William Friedkin's Sorcerer borde egentligen varit först ut på den här bloggen. Sorcerer är alltid den första filmen jag talar om när man talar om bortglömda filmer.
Hur kunde den här filmen försvinna? Regissören till hyllade filmer som The French Connection och Exorcisten hade återvänt med en film som han hade tillbringat nästan två år i djungeln med.
I huvudrollen hade Roy Scheider blivit tillsatt, stjärnan från förra sommarens blocksbuster Hajen. Ett suggestivt soundtrack hade spelats in åt filmen av Tangerine Dream. Scorcerer skulle bli sommarens stora bio attraktion. Men så blev det aldrig. Ingen gick och såg Friedkins film.
Förklaringen till det är mycket enkel: Samma helg som Scorcerer skulle upp på duken för första gången hade en annan film också premiär.



Inga konstigheter här. Folk valde bort lastbils-filmen och gick och såg Stjärnornas Krig istället.

Om Friedkins film kan man i alla fall konstatera att tillsammans med det franska originalet Fruktans löner är Scorcerer en av de intensivaste nagelbitarna man kan hitta. Upplägget för Scorcerer är så genialiskt simpelt: Strandsatta i en liten by har fyra män fått chansen att med livet som insats få åka hem till sina respektive länder, om de lyckas slutföra ett uppdrag. Uppdraget går ut på att med två fallfärdiga lastbilar frakta flera lådar nitroglycerin genom svår djungelterräng för att släcka en brand på andra sidan bergen.

Regissören William Freidkin var något otursförföljd och gjorde en del dåliga val de närmsta åren efter Scorcerer's premiär. Under nästa film, som handlade om ett bankrån i boston, blev produktionen ironiskt nog rånad på 15 rullar inspelat material. Filmen han gjorde efter det handlade om en homofobisk polis/hjälte som får i uppdrag att gå undercover som bög och cruisa gayklubbarna i sökandet efter en mördare i New York's undre värld. Varken Freidkin eller Pacino är särskilt stolta över den filmen. Det sägs att Pacino inte äns vill prata om den.     

Jag ska avsluta bloggen här, men först vill jag avsluta med ett klipp ur en annan film som fick stå i skuggan av Stjärnornas Krig. Den postapokalyptiska fantasy animationen Wizards som handlar om en ond trollkarl som får tag på gamla propagandafilmer från tredje riket och tillsammans med sina hjärntvättade mutanter startar ett krig mot de goda älvorn.



PS: Nästa vecka blir det Franskt. Auf widersehen!

DVD: Sorcerer

Först ut: Putney Swope

Putney Swope skrevs och regisserades av Robert Downey, Sr. 1969.

Putney Swope är namnet på filmens huvudkaraktär och är reklambranschens motsvarighet till Malcolm X skulle man kunna säga. Swope blir genom ett "demokratiskt misstag" och som den enda svarta mannen i styrelsen vald till VD för reklambyrån han jobbar på. Hans första uträttande består i att avskeda alla vita medarbetare och döpa om byrån till Truth and Soul, Inc.
Därefter säger han upp samarbetet med alla företag som handlar med alkohol, krigsleksaker och tobak. Putney Swope och Truth and Soul, inc. blir utpekade som en fara för nationen och företagets framtoning blir snabbt mindre Mad Men och mer militant och svarta pantrarna.
Inga kända namn dyker upp i filmen förutom en liten roll av en ung Alan Arkin (Glengary Glen Ross, Edward Scissorhands).
Huvudrollen spelas av Arnold Johnson men hans röst är dubbad eftersom han inte kunde komma ihåg sina repliker.

Robert Downey Sr. (Gissa vems farsa) hade en central roll i New York's Underground film rörelse på 60-talet. Downey har alltid jobbat "independent" vilket innebär att det sällan finns några pengar att göra film för och därför har han tyvärr inte gjort så många filmer. 

Downey gör i princip bara komedier och en av hans stora förebilder är Preston Sturges (Lady Eve, Sullivans Travels) som var en av Hollywoods stora satiriker och introduktör av en mörkare komik i 40 och 50-talets Hollywood.
Ett av Downey's störtsa fan är regissören Paul Thomas Andersson (Boogie Nights) som tyckte så mycket om det Downey gjorde med sina filmer att han direkt plockat vissa scener ur Downey's filmer och införlivat i sina egna.

I denna svartvita film tycker jag att höjdpunkterna är de få delarna som är i färg. Delarna som är i färg är reklamfilmerna som Truth and Soul, inc. Producerar. Här är ett exempel:



DVD: Putney Swope

Och vad är nu meningen med detta?

Som cineast stöter man på många olika och udda sorters filmer. Filmer som den vanlige tittaren kanske aldrig kommer komma i kontakt med eftersom hennes intresse inte sträcker sig så långt att hon kommer spendera timmar med att försöka hitta dessa obskyra titlar. Det innebär att hon kommer missa många filmer som aldrig tilltalade henne från början, och det gör så klart inte så mycket. Cineasten smickrar gärna sig själv med filmer som inte tilltalar den vanliga filmtittaren. Eftersom dessa filmer tilltalar honom och enbart honom genom aspekter som andra rent ut sagt skiter i. Men ibland stöter cineasten på filmer som innehåller samma höga underhållningsvärde som den vanliga filmtittaren efterlyser i en film. Cineasten kan då tycka att allmänheten inte förtjänar att känna till dessa filmer. Kanske om hon precis som cineasten själv pallar sig igenom 7 timmar dialoglös ungersk existensialism (helst svartvit). Kanske då kan hon förtjäna det. Men men, konsten är till för alla. Typ.

De s.k skatterna kan vara filmer som har överskuggats, haft en begränsad distribution eller helt enkelt underskattats av en del inflytelserika filmkritiker och skribenter. Så med denna blogg är meningen alltså att tillstå mina anhängare med dessa gömda titlar som borde haft en bredare publik.